Tänk, här stog jag och putade med magen i 9 månader och undrade vem sjutton du var som växte där inne. Jag var så nyfiken! Och längtade och undrade och fantiserade om hur det skulle kännas att ha en bebis. Var det ens en bebis där inne som sprattlade runt?! Tänk om det bara var extremt mycket gaser? Det var så overkligt alltihop. 

Nu står jag här 4,5 månader senare med dig på armen min lilla 6 kg klump och du är i allra högsta grad verklig.
Tänk att det var du hela tiden.

Min lugna, glada, bestämda, envisa lilla trollunge!