PET PET PÅ MAGEN

Ja ni märker ju hur knäpp jag är med den här magen, men det ÄR ju så häftigt att det finns någon där inne, inte bara något. inte bara tarmar och grejer utan även en egen liten person och att jag numera är både kropp och hem. 
och att jag bär med mig en bit av Tobben hela tiden, han jag tycker om mest i hela världen. blir så gråtig ibland av den tanken att jag måste tänka stenhårt på typ en apelsin för att inte börja gråta på jobbet eller bussen när känslorna väller över.
Vilket dom gör ganska ofta.

Enda sen den där stora dagen i januari när vi efter 2 positiva test (och sen 4 st till dagarna efter pga stora overklighetskänslor) har det liksom bosatt sig en hel mängd nya känslor i min redan känslosamma kropp, både oro upphöjt i 100 men mest av allt en helt galen glädje som liksom får allt annat att blekna i jämförelse. låter ju jätteklyschigt, jag vet, men det känns som att bara tanken på att vi är två i mig nu får mig lugn i situationer som annars känns jobbiga. det är som att det här nya lilla livet ger mig ny kraft på nåt sätt. nu är det inte bara jag.

Har ju haft sån enorm tur att må så bra hela tiden också, faktiskt ännu bättre än innan hur konstigt det nu låter, inget illamående eller andra krämpor, inga jobbiga humörsvängningar som jag (och stackars Tobb) annars är van vid,  bara mer kvällstrött och hungrig än innan. Går det för länge utan föda säger kroppen bestämt till och då är det bara att lyssna och följa. så coolt hur kroppen fungerar.
Minns att jag var så säker på att jag skulle må illa och spy första tiden att jag hade en plastpåse med mig i väskan och såg framför mig hur jag skulle spy mig igenom pendeltågsåkning, tunnelbana och buss och att jag skulle få ropa ut till mina medresenärer att jag var gravid och inget annat mellan hulkningarna. 
Men nepp, inget sånt *tackar högre makter för det*


Nu är vi inne i andra trimestern av tre möjliga och jag är så oändligt tacksam att bebisen valt att stanna. Nu går tiden äntligen liiiite snabbare, minns vecka typ 6-13 när jag tänkte flera gånger per dag på just vilken dag det var och hur sjutton jag skulle få tiden att gå. Höll på att bli knäpp(are)!
På torsdag går vi in i vecka 17 och då är 40 % avklarat (galet!!!!!) och om 3 veckor har vi vårt stora ultraljud när vi får se vår lilla bebis igen. blir pirrig av bara tanken. 
Jag hoppas så på att få se en frisk liten bebis som verkar växa och må bra där inne. Kommer påminna er om att hålla typ alla tummar i världen då, var så säkra hehe.