LEVER PÅ GRÄNSEN TILL PSYKBRYT

Okej håll i er, här kommer det:
FYYYYYYYYYYYY FAAAAAAAAAAAAAAAN VAD LESS JAG ÄR!!!!! HAAAAAAAAAAAAAAAATAR KOLLEKTIVTRAFIKEN SÅ DJUPT OCH INNERLIGT!!!!!
HAAAAATAR.

Jobbar sent, har för mycket packning att bära på (träningskläder i hopp om att hinna yoga), trött, hungrig, kolmörkt, uppe sen ottan. kommer till Ropsten och möts av MASSIV förvirrad folkmassa, anar onåd, åker upp till tunnelbanan och möts av fler människor och utrop om TOTALstopp mellan Ropsten och Gärdet. FAN FAN FAN. inväntar ersättningsbuss som aldrig kommer *sliter mitt hår*.
Hoppar på en annan buss med sjuttioelvatusen andra människor som flåsar en i nacken. när det sen är dags att byta till NÄSTA buss (ja, jag bor i världens ände) är denna TRASIG?!?!!? står bara och blinkar?! alltså ursäkta men hur mycket ska man behöva ta en måndag när veckan ens knappt hunnit börja?!?!?!?

Psykbrytet var farligt nära kan jag lova. lyckades dock lägga band på impulsen att slänga mig på marken och skrika som en treåring tack vare en lugnande tobb i luren och samtidig tröstätning av stora mängder choklad i väntan på nästa buss.

Trallalalalalaaaaa inte bitter alls. hemma 2 timmar senare. och till alla som undrar vad jag önskar mig i julklapp för all evighet framöver:
1. privathelikopter med tillhörande pilot
2. lägenhet som inte ligger i världens ände
3. några miljoner på kontot

fast i omvänd ordning går också bra.
MVH Bitterresenär86