UR EN PENDLARES DAGBOK

Jag kan nog nästan klassas som en ganska van pendlare vid det här laget med ett snitt på 3 timmar i kollektivtrafiken per dag i ett år. ( Tack podcasts, musik, bloggar och diverse medial underhållning osv. )

det jag lärt mig är att det finns nåt heligt med att åka pendeln innan 7 på morgonen, som en oskriven överenskommelse oss pendlare emellan om att det då ska vara luuuuugnt och sköööönt men framförallt och orubbligen viktigast av allt; tyst. då och då smyger det sig på en ovan kollektivåkare som, hör och häpna, pratar högt och ogenerat i mobilen. alltså folks blickar skulle kunna döda denna stackare.

japp, inklusive min.

Eftersom jag på fredagar börjar redan kl.7 och därmed ger mig av hemifrån straxt efter 5 är det snäppet ännu mer komastämning i vagnarna när man smyger sig förbi snarkande människor och snart halvslumrar själv.

Hur som helst hann jag inte, och ville inte svepa i mig kaffe innan 5 på morgonen (för det känns ju bara fel) utan tog mig istället in på närmsta pressbyrå på Centralen och mumlade "en svart kaffe tack". 

kände mig fumligare än vanligt och råkade fylla på för mycket kaffe i för liten mugg och försökte mecka på plastlocket som vägrade passa, trasslade in mig i hörlurarsladden mitt i allt, tappade busskortet och hörde suckar bakom mig i kön.

Ser på klockan att det är dags att springa mot tunnelbanan och känner mig som elefant när jag försöker sicksacka fram mellan mängden människor samtidigt som kaffet skvimpar åt alla håll och kanter, ut på mina vita skor, bränner mig på handen och rinner längs med armen. helvete.

Väl framme vid sista anhalten, bussen, är det bara jag och cirka etthundra buffliga byggarbetare som ska tränga sig på, kommer på efterkälken pga försök med att manövra det ännu brännheta kaffet, missar bussen. väntar på nästa. lika många byggjobbare men lyckas få plats, vid fönstret.

Stor man som luktar rök breder ut sig i sätet bredvid (och även över halva mitt) och armbågar mig så att den sista klunken svart dryck jag lyckats rädda i kaffemuggen nästan skvimper ut över mig, den som jag kämpat så hårt för.

får sen sitta och arm-gnuggas ofrivilligt med denne best hela vägen och när han då drar upp mackor och slaffsar i sig SAMTIDIGT som han överskrider den allra heligaste regeln för pendling innan kl. 7 på morgonen av dom alla (ja ni vet den med mobilprat) ja då drömmer jag om körkort och bil. det och plastlock som faktiskt passar till sina pappmuggar. det skulle göra livet lite lite härligare.

Ja hörrni, man måste ju bara älska att åka kollektivt! alla dessa lukter, närgångna andedräkter, höga röster, blickar som inte vet var dom ska fästa och total avsaknad av personlig sfär *mmmmmmmm* äh det är underbart.

;-))))))