VILL JU BARA ÄTA UPP HAN

Jamen är det så konstigt då. dels ser han ju ut som en vandrande pepparkaka av finaste sort, alternativt marsipanskapelse med chokladöverdrag. känner ni hur det vattnas i munnen?
då vet ni hur jag har det.
Sen att han har den finaste insidan man kan tänka sig gör ju att hjärtat lätt skuttar iväg i tjollahoppsansteg. orden räcker liksom inte till. för hur mycket han är. för mig.

Men att han alltid får mig att skratta mitt i åskan, vänder om mina tankar när dom går neråt, kokar mitt favoritte varje kväll innan han går och lägger sig så att det ska hinna bli kallt precis som jag vill ha det och gå att dricka i raketfart påväg ut genom dörren morgonen efter. lyssnar på mitt eviga dravvel och sen låter mig somna i en dreggelhög på hans arm varje kväll. alltid får mig lugn. ja det är liksom bara en bråkdel av varför det är just han jag tycker om mer än alla ord i världen kan säga.

och jag bara fortsätter undra vad jag gjort för att förtjäna just han och tänker att nåt rätt måste det ju vara i allafall.