JAG KALLAR DET EN HELVETISK MORGON

Fy. fan. vilken. morgon.
Började redan när jag lämnat av lillebroren vid flyget och jag åkte hem med en stor klump av tomhet i magen, kom till jobbet på nya apoteket inne i stan och upptäckte att jag glömt alla koder och kort kvar på andra apoteket uppe vid Giraffen *klanthelvete* Fick massiva skuldkänslor över att inte kunna börja jobba i tid på grund av detta och sprang hem, hämtade cykeln, cyklade iväg och hann en bit innan bakdäcket totalt låser sig. Tvärstopp. Höll på att ramla över styret, svor över den dåliga tajmningen, försökte få igång bakdäcket igen men det förblev helt orörligt. Fick låsa cykeljäveln på stället och springa hem i panik IGEN för att hämta Tobbens cykel som jag för övrigt knappt kan cykla på eftersom styret är längre ner än sadeln och det känns som att rumpan sticker upp i himmlen och händerna ner mot jorden. totalt oskön ställning.

Nåja. när jag till slut lyckats få nån slags pli på cykeln öppnade sig himlen ovanför och katastrofregnade över mig. Det fullkomligt öste. och blåste. jag blev genomsur in på bara skinnet. kommer in på apoteket som en blöt katt och roffar åt mig mina grejer. huttrar och fryser. hoppar på cykeln igen försenad som ett as. nyper mig i armen och tänker att det kanske är en sån där hemsk dröm där allt bara går i slowmotion och hur man än kämpar kommer man aldrig i tid för det dyker bara upp fler och fler hinder.

Jag cyklar det snabbaste jag bara kan, glömmer bort att det inte finns nån bakbroms, håller på att krocka med en gubbe som skriker åt mig att se mig för. biter mig i tungan för att inte börja böla och kliver 10 minuter senare in på jobbet, dyngsur, försenad, uppgiven, svart under ögonen men lyckas på något sätt ändå klara mig igenom dagen.

Fy. fan säger jag bara. men nu kan veckan förhoppningsvis bara bli bättre?