HEMMA IGEN

Nu är vi på hemmaplan igen efter en lugn mysig helg. mysig men jobbig och fruktansvärt sorglig. Begravningen var vacker på alla sätt och vis med mycket sång, gitarrspel och fina tal, men ändå himla svår.
Efteråt åkte vi ut till Tobbens mammas stuga på landet och tände en varm härlig brasa i öppna spisen och bara relaxade. Bland annat slappade jag i bubbelpoolen omringad med tända ljus. hade den inte suttit fast så hårt hade jag snott med mig den hem, eller åtminstone gjort ett försök.

Nu ska jag slänga mig i soffan och krama sönder tobben allt vad jag bara kan, som prästen sa, man ska aldrig ta dom man älskar för givet, inte ens för en sekund för det är allt det tar för dom att försvinna från oss.
Fick sån ångest när han sa det, just för att det är så sant, och ville bara ringa hem på stört och säga hur mycket jag älskar min familj. får alltid nån konstig slags prestationsångest av allt det där med att man ska leva varje dag som att det vore den sista, ta vara på varje minut av sitt liv och visa dom man älskar att man gör det var sekund. hur vet man liksom att man visar det tillräckligt?
Sånt där kan jag grubbla mig gråhårig över.