Jag har aldrig gillat saker som snurrar och åker högt upp i luften för att sen störta ner i ett enda helvetesvrål. vad är grejen liksom? hur kul kan det egentligen vara att känna döden så nära?
Sen har jag ju en galen lillebror som råkar vara min totala motsats när det gäller detta.
Fråga mig inte hur, men det har blivit en tradition att han och jag gör en utflykt till dödsångestens land varje sommar. lillebror-storasyster grej. även fast jag hellre hade sett att vi tog en dag på stranden, sparkade boll, plockade blommor, gick i skogen, ja i princip vad som helst där jag fick ha båda fötterna på jorden.
Jag är så rädd för allt han vill dra upp mig i, men ännu räddare för att se honom åka där helt ensam. så jag spänner skakande fast mig i dessa helvetesåk och ber en stilla bön att bromsar och spännen och bultar och räls ska hålla. allt medan min överlevnadsinstinkt skriker NEJ.
Bilden nedan beskriver min sinnesstämning igår väldigt väl. ingen glädje, inget nöje bara ren och skär dödsångest rakt igenom.
Jag skrek mig igenom varje åk tills jag tappade andan.
Aldrig mer, aldrig mer skrek jag hela åkturen, tills vi klev av och Max skrattade och ropade en gång till, en gång till och jag tvingades upprepa proceduren.
Är jag inte en snäll syster så säg?
Nästa år kommer han inte nöja sig med annat än Extreme och Fritt Fall.
Åh gode gud, låt detta bli ett långt år.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar