Äääääntligen fredag!

Freeedag är alltid fredag. men idag är det inte vilken fredag som helst.

jag får mycket efterlängtat finfinbesök.

Kom hit nu!

.

Brevlådorna förföljer mig!

Jag ser inte spårvagnen, jag ser bara brevlådan och tänker att stackars stackars den brevbärare som måste springa efter och försöka pricka rätt...

Jag är skadad för livet. jag vet. allt jag ser är postlådor.

överallt.

.

.

Storsstaden alltså. så mycket människor. och bilar. och ljud. vägar och stilar. för att inta tala om alla små piffiga affärer. jag hade nästan glömt hur det var men blev lyckligt påmind.

.

.

. .

.

.

Efter att ha drägglat över alla fina klänningar jag inte har råd med på Tjallamalla och Beyond Retro hamnade jag i himlen. PetSounds Records. Oh oh oh.

om jag hamnar där när jag dör, ja då känns det faktiskt helt okej.

Kolla bara:

.

Rad efter rad med skivor, hylla efter hylla, vinyler och tidningar,

affisher och omslag, wow säger jag bara. wow.

.

Jag vet inte hur länge jag fastande men när dom efter många timmar började släcka ner förstog till och med jag att det kanske var dags att dra. tyvärr. jag hade verkligen kunnat stanna hur länge som helst. tiden liksom bara försvinner där inne. som i en annan värld.

.

Det här med utefriskis i parken är ju verkligen en härlig grej. Bara det att man får vara utomhus och känna hur vinden viner genom sin svettiga kaluffs för att i nästa sekund ligga och kråla i gräset och sen upp igen och studsa som en boll tillsammans med andra entusiastiska och rödfejsade hurtbullar.
Det är sommar det. speciellt när man under stretchen kan ligga och se upp på den blåa himlen.
och om ledaren dessutom spelar ens favorit-över-alla-andra-låtar-låt undertiden, ja då är ju lyckan nästintill total.

.

Love is verkligen in the air.

.

.

Idag är det visst alla Magdalenors dag. Det upptäckte jag när jag kom hem och hittade ett blombukett utanför dörren. Ett blombud! till mig?!

.

Michaela Magdalena. döpt efter låten Maria Magdalena. det är inte alla som är döpta efter en partydänga inte. fast det blev ju Michaela istället för Maria förståss.
nån hejd får det väl kanske vara på partystämningen när det trots allt handlar om att döpa ett litet barn.

vad vet väl jag. .

.

.

Tack fina mamma, bästa Jimmy och sötaste Maxen.

.

.

Please Miss Postman

Det sista jag kommer ihåg är att dom röda digitalsiffrorna lös 04.22 i mörkret när jag låg och funderade på vilket som var bäst, försöka få 2 timmars sömn eller att gå upp och göra lite improviserad yoga, dricka te, skriva en dikt eller något annat kreativt.
någonstans mitt i allt tänkande blev allt äntligen svart.

Spöregn, måndagmorgon, reklam och noll i både sömn och motivation.
jag vill inte, vill inte, vill inte.
Men hur skulle det se ut om folket inte fick sin efterlängtade reklam?
jag vågar knappt tänka tanken.

.

.

.

.

Folk är alltför vänliga.

.

Då biter jag mig lite i läppen, höjer volymen och intalar mig att jag inte alls gick upp i onödan imorse.

.

Tårtkalas

.

.

I helgen var jag på kalas. ett riktigt kalas med tre olika sorters tårta,

där man fick äta precis hur mycket man ville.

Just där och då kände jag att himlen var lite närmare än vanligt.

.

.

Nästan som på den gamla goda tiden

I ett litet idylliskt hus i Bromma bor Lajsa. Förutom att hon är världens finaste vän kan hon så många bra saker. inte bara om olika lavasorter, stenar, knott och fjäll, utan också hur man bakar godisbröd. hur gott som helst. det hörs ju bara på namnet att det är fullproppat med torkade frukter och frön och annat spännande. storögt tittade jag på hur dom små brödbullarna blev till.

- Wow, jag har nog aldrig sett så fina små brödfoster förut.

knåda, mjöla, knåda, mjöla.

Sen åt vi bröd och sjöng jag kommer inte heeeeeem ikväll, och mindes hur det var när vi var sambos i Edsberg och bodde i varsin ende av min 22-kvadratiga lilla lya och kämpade heltid på posten i veckorna och ordnade stora fester på helgerna och fick störningsjouren efter oss, firade med naturgodis varje tisdag med ursäkten att det ju faktiskt bara var lillfredag en dag i veckan och piffade om förrådet till våran alldeles egna walk-in-closet med speglar och allt. det va tider det.

Det var verkligen tider.

.

DDu och jag Lajs <3

Köööööööö!

.

.

Tänk att alla skulle till Kalmar samtidigt som vi.
men vad gör väl det när man sitter i en bil fullproppad
med godis, musik och bästa vännerna?

Vi gör om det snart igen va tjejer?

.

Roadtrip!

Efter en vecka på posten i allmänt komatillstånd blev abstinensen efter semester och Kalmar och lite galna påhitt för stor så jag och mina fyra allra bästa vänner packade in oss i en bil och gjorde vägarna farliga. bästa idén på länge.

Stor förfest med glada människor och jag bara njöt av alltihop när vi sen dansade bort natten tillsammans ute under stjärnorna. eller under plasttaket var det kanske när jag tänker efter.

Jag har väl egentligen aldrig haft speciellt svårt att ibland försvinna upp i det blå i min egen lilla lyckobubbla. men ibland blir allt sådär extra bra. som ett enda stort glädjeskutt. där var jag i lördags.

.

Mina 5 veckor på posten har bara börjat. med dagliga utflykter bland betonghöghus och kvava trappuppgångar. jag hade glömt hur jobbigt det är, hur totalt uttröttad man blir av att springa och konka och släpa och böka och ha sig.

man blir trött. för att inte tala om svettig.

Mina veckor har bara börjat och redan är mina ben nästintill stelopererade av träningsvärk och idag hände det jag fruktat. Jag stötte på en av alla minst sagt underliga människor på Malmvägen. en rödsprängd aggressiv, påtänd kille jagade ner mig i trapphuset genom 9-våningshuset och stog och skrek efter mig.

jag dundrade nerför trapporna, livrädd, vettskrämd och blev sen stående där i det stinkande trapphuset alldeles skakig med hjärtat i halsgropen och undrade om han skulle komma efter mig eller ta hissen ner och stå och vänta på mig vid utgången. jag kände mig totalt fångad och huvudet var alldeles tomt. jag fumlade med mobilen och undrade vem jag skulle ringa. Mamma? Therese? Lisa? Tobbe? Chefen? nej, vad skulle dom göra?

ingen kunde rädda mig! Paniik.

På helspänn och skakiga ben smög jag sen ut från det äckliga trapphuset så tyst jag kunde och kastade mig på min gule vän mot postens trygga väggar. bort bort från knarkare och psykfall.

Mot posten cykel, mooot posten!

Svensk sommar

Ahhh det började så bra. lördag. och en dag på Kalmars finaste strand. picnic och varmt i vattnet. badmadrasser, sol och sommar....


....enda tills vädergudarna bestämde sig för att ändra om lite på himmlen. eller snarare öppna upp den något. in i det längsta försökte vi ligga kvar och ignorera dropparna som blev större och större enda tills åska och blixtrar började yra omkring oss. ett mittuppslag i tidningen och om en man som blivit dödad av blixten blev droppen. undra hur det känns att få blixten i sig...hmm...jag vill nog inte veta ändå.


- Rädda sig den som kan!
en minut senare var det ingen ide att ens försöka hålla någonting torrt längre. håret låg som slickat längs kinderna och sikten från min lille cykel var inte den bästa. Vatten på marken i himmlen i ögonen överallt.

.

Så. istället för en heldag på stranden fick vi tillbringa den under ett träd, vid en fårhage, huttrande, i dygnsura badkläder, iskalla och med genomblöta handdukar som enda skydd. människor åkte förbi i sina varma bilar och bara glodde på oss. slutsatsen jag drog där under trädet var att jag alltid och alltid plocka upp regnskadade människor i nöd.

om jag någon gång skaffar en bil det vill säga.

.

.
Det är som att man inte får ha hur kul som helst utan att råka ut för ett litet straff efteråt.
för att jämna ut liksom. Vrålförkyld med slemhosta och en kran till näsa har jag rehabiliterat en vecka i Växjö utan att lyfta ett finger. sol och hetta som aldrig förr och med pussar och kramar i överflöd.
i sådana lägen kan man faktiskt leva med en rinnande näsa.

Nu är jag tillbaks i Kalmar för att packa ihop min lilla lya och som vanligt tar jag tid på mig när jag packar. varje litet kort och kluddig lapp ska vändas och vridas på och sen blir jag sittandes en liten evighet och filosoferar över alla gamla minnen.
jag gillar inte när alla kort är borta och de vita väggarna lyser mot än. det känns så kallt. och opersonligt. lite som ett hotellrum.
inget kludd och krusidull så långt ögat kan nå.
.