Plötsligt bara händer det

Det är lustigt. Vissa dagar händer absolut ingenting sen plötsligt bara händer allt.

I lördags hände det mesta.

Hela dagen var som tagen ur en Gyllene Tider sång eller Pripps blå-reklam. Strålande sol, grönt gräs, cider, dans, picnic, glädje, livemusik, pool, skratt och fint folk.

Frid och fröjd.

Så slog klockan halv 9 och det blev dags att ställa sig i kö till Beachpartyt och det var väl ungefär där nånstans som fröjden byttes ut mot vad som bäst kan beskrivas som en halvtimmes nära-döden-upplevelse. stundvis trodde jag verkligen att mina dagar var räknade och att jag när som helst skulle försvinna under alla kängor och flipflops. ihjältrampad och död på målsnöret. I kön till årets fest. förväntansfull efter en perfekt dag.

Ja kanske var det just så allt skulle sluta.

just när jag började förlika mig med mitt öde väcktes jag ur min begravningsdimma av en rejäl smäll i huvudet. såklart. alltid detta huvud. och för tredje gången i mitt liv blödde jag sen näsblod. lite minnesvärt. lite otajmat.

plötsligt var mitt förut så sommarvita linne inte längre lika vitt. eller sommarfräscht heller för den delen.

.

- "Faaaaaaaan det var ju beachtema, titta på mig jag liknar mer en yxmördare som just skördat sitt blodigaste offer!"

.

Terminens allra sista kväll.

Sista partydroppen skulle klämmas ut och sista klacken dansas av.

Om man nu är lagd åt klackhållet.

Själv dansade jag i stället av mig båda stortårna när jag barfota hoppade runt på det sandtäckta dansgolvet inne på kåren.

I mitt blodiga linne kände jag mig ändå lycklig.

svettig, blodig men

lycklig som få.

.

Påväg mot dagens första äventyr på Marias supercykel.

.