För ett år sen, på alla helgona, var vi och tände ljus för din änglasyster precis vid den här tiden. Så mycket sorg och smärta som bodde i min kropp då.
så mycket tomhet.
inte visste vi att bara en kort tid senare skulle du flytta in där i min mage och fylla min enormt tomma kropp med så mycket ljus och liv igen.
och när vi nu åter tänder ett ljus för vår ängel så är du med oss. jag tänker ofta på vilken plats jag befann mig på för ett år sen, och vart vi är idag. jag är så enormt tacksam. Tacksam är verkligen det ord som oftast snurrar i mitt huvud nu för tiden.
Jag vill aldrig tillbaka till hur livet såg ut för ett år sen, och att vakna varje morgon och inse att livet är helt annorlunda nu från då, det är....ja det är tacksamhet rakt igenom. och att jag fick allt jag önskade - dig. Du är allt jag drömde om, och nu är du här. Vår älskade Alba. Som jag längtade efter dig.



Ofta tänker jag att jag skulle vilja skriva ner hela min historia. När jag var mitt uppe i rädslan och ovissheten så kändes det så otroligt ensam. och när jag min värsta mardröm till slut blev sann - att jag skulle behöva föda ut ett dött barn, så fanns det i stort sett inget att hitta, inget att läsa. Jag var så rädd.
Jag skulle så gärna vilja hjälpa någon i samma situation, inge lite lite ljus mitt i allt hemskt och säga att man överlever. man kan ta sig igenom det där allra värsta, och även fast livet kanske aldrig blir så som innan och att det där rummet av sorg alltid kommer fylla en del av ens hjärta så kan man börja leva igen, skratta igen, må bra och komma ut starkare.
Bara man tillåter sig att känna, att vara i sorgen och inte trycka undan eller förminska. Jag vill säga att du kommer få höra folk säga fel, folk som egentligen bara vill väl men där allt blir så fel. Kommentarer så som "jag har också fått missfall så jag vet precis hur det känns" eller "du är ung, du kommer att få fler barn i framtiden".
För mig var det som en eld som tändes inombords och det var så viktigt att sätta ner foten och förklara att det var inget missfall. Det var en halv graviditet, en halv bebis och viktigast av allt; det var en förlossning som aktivt fick startas med allt vad det innebär. Jag - fick föda ut henne.
Min kurator sa det så fint, att det är ett sätt att vara sann mot sig själv. att stå upp för sin historia.
Och att vi kanske skulle få fler barn var såklart en tröst, men tog inte bort sorgen över det barn vi aldrig fick. det kommer det aldrig att göra.
Men att få fler barn var allt jag önskade direkt, jag har full förståelse för dom som vill vänta, men för oss såg vi ingen anledning. Vi visste vad vi ville och ville det mer än någonsin nu när vi varit så nära, så inställda. den målbilden var så stark. sällan har jag längtat efter något så himla mycket, med både kropp och själ.
Det var som att jag insåg snabbt att den här sorgen kommer aldrig att gå över, den kommer finnas med mig som en parallell känsla i allt jag gör, för resten av mitt liv.
Man lär sig att leva med minnena och den här resan har lärt mig så mycket som jag idag inte skulle vilja vara utan. Jag vet vad som är viktigt, på riktigt. För när allt skalas av och allt man vill är att livet ska vara normalt, så inser man hur mycket lycka som ligger i det där dagliga, det som så klyschigt kallas livet. Men det är så sant. I det där lilla, alldagliga finns det verkligt stora. Det här året har om något gett just, perspektiv.
Jag tänker ofta på dom som står inför det som vi gjorde för ett år sen, mitt hjärta värker när jag här om dagen gick förbi skylten med "Fostermedicin". Jag önskar att det fanns mer stöd att få, för vi är så många fler än man tror som går igenom det där svåra, ofattbara, och det finns en styrka i att inte vara ensam.