Jag tänker på alla tårar som fallit nedför mina kinder det här halvåret. Hur sjutton det ens kan produceras så mycket tårar. alla gånger jag stått i duschen, hulkandes medan vattnet dämpat ljudet. alla bilturer till och från jobbet när tårarna runnit så okontrollerat att jag knappt sett vägen framför mig. 
vaknat gråtande på nätterna. suttit på bussen hem från sjukhuset, gråtande. i lekparken. i mataffären. mitt på öppen gata för att känslorna gjort för ont för att kontrollera.
hur mycket ilska som bränt inombords över att vi råkade ut för det här.
saknaden. den otroliga saknaden och tomheten.

Livet.
Hur mycket jag uppskattar dom dagar jag vaknar utan ångest i bröstet. hur det kan gå minuter, ibland timmar utan att jag tänker på allt som hänt. dagarna då jag kan fylla lungorna med lugna andetag. Tacksamheten över allt det där som man innan tog för givet. att inte känna det som att någon skär med kniv inombords.

När jag tänker på var vi befann oss för ett halvår sen mår jag nästan illa. tänk vad dom där två strecken på stickan skulle komma att betyda. hur dom där två strecken förändrade våra liv för all framtid på värsta tänkbara sätt. hur kan något som börjar med två små streck bli så enormt stort och lämna ett sånt fruktansvärt hål efter sig.

Lilla Juni. jag tittade på det svartvita kortet av dig häromdagen, det som sjukhuset skickat till oss. Hur du ligger nerbäddad med din lilla filt och vita kanin. så liten och oskyldig. 
Där och då tog ditt lilla liv slut. du fick somna in. mitt sista minne av dig.
Jag är så stolt över hur vi ändå kämpade på så länge, du och jag. trots att allt var emot oss från dag 1 så vägrade vi ge upp. 
Du ville så gärna leva.
Och jag ville så gärna rädda dig.
Den viljan var så stark.
Men det räckte inte till,
och vi blev till slut tvungna att skiljas åt.


För två veckor sen var vi och tände ljus för dig i minneslunden.
Det var så vackert och helt fruktansvärt på samma gång.
Jag fick samla all min styrka för att ens gå in på kyrkogården, jag letade men ingen plats kändes bra nog för dig.
För ingen plats ÄR bra nog. du skulle ligga i min mage nu i varmt tryggt förvar, allt annat är bara fel.
Till slut hittade vi en plats under en gran där stammarna bildade ett kors. det fick bli din plats. vi gjorde den så fin vi kunde.
Jag hoppas att all vår kärlek på något sätt når upp till dig, att du inte är ensam. 
Att du känner hur jag saknar dig....